"Livet"

I den allmänna oordningen som skall beskrivas som "livet"...
Så måste jag säga att just nu så är jag löjligt lyckligt lottad.
Många förtretligheter och svåra episoder har förstås passerat, Kärlekar jag mist, äldre generationer som varit med att forma mig till den jag är, finns inte mer.
Vänner som kommit och ibland gått. Jag är ju trots allt över 50 år (ung).
Men med fantastiska människor i livet och en löjligt barnslig nyfikenhet på allt så kan jag lätt konstatera att jag älskar där jag är idag...
Jag känner mig för första gången på länge LUGN...
Skall göra ett litet försök till att förklara.

Som förälder så är barnen min första prioritet...
Skall de klara sig?
Skall de bli schyssta människor?
Kommer de att göra som jag försökt förmedla...eller gud förbjude...göra som jag gjort..
Där är jag LUGN idag.
De har visat sig vara vuxna nog att skapa sin egen framtid. Gå efter sina egna mål.
De har en empati för andra jag är stolt över och gör de val som är rätt för dem. Och ofta nog så verkar det fungera.
Lite sväller en faders hjärta.

Efter att de senaste åren fått möjligheten att få arbeta inom Krokoms kommun med ensamkommande, ett arbete som gett mig så många underbara erfarenheter och fått lära känna så många fantastiska människor som ger allt för sitt jobb, där jag har varit en liten del av det massiva arbete vi tillsammans skapat för de som ingenting haft när de kom hit...Den erfarenheten skulle jag inte vilja vara utan!
Nu jobbar jag på en gruppbostad...ett jobb som jag tidigare inte såg som ett arbete för mig.
Men vad otroligt glad jag är att jag tackade ja!
Nya människor, nya arbetskamrater.
Men samma glädje!
Där är jag också LUGN.

Jag trodde för några år sedan att jag inte skulle hitta kärlek igen...
Så fel jag hade.
Den kvinna jag lever med idag är Kärleken.
Hon är lika galen som jag.
Hon ger mig space när jag behöver, (och hon får lika mycket space tillbaks)
Vi kan sitta timmar i "wiskeyhörnan" och bara prata, om livet, vad som varit, hur vi känner, vad vi vill, drömmar, tankar, mål...ja, livet.
Lika gärna som vi kan ligga i soffan och delar en serie på tv.
Anette. du ger mig ett LUGN.
Men bäst ändå är när vi somnar tillsammans, nära, tätt...

Och jag får vakna på morgonen och ställa en kopp kaffe på nattygsbordet och säga "godmorgon älskling"

Jag är lyckligt lottad

Jag är lugn...

//KC

Tack Farsan...För ALLT...❤

"Döden betyder ingenting. Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum. Jag är Jag, Du är Du. Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande. Kalla mig vid mitt vanliga namn. Tala till mig sådär som Du alltid gjort. Ändra inte Ditt tonfall, Håll sorgen borta från Din röst. Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt. Skratta som vi alltid har gjort. Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig. Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma. Uttala det som ingenting hänt, sorglöst Utan spår av skuggor. Låt livet gå vidare med samma innebörd som tidigare. Det går vidare därför att det måste gå vidare. Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap. Varför skulle du sluta tänka på mig för att Du inte längre kan se mig. Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära. Allt är väl."


Bengt Cajselius, utloggad 01:53 den fjärde juni 2018......Hälsa Mamma från mig.

mentalt dränage...

Jag har bytt jobb...

För er som inte visste det så är det faktiskt så.
Och HUR skulle ni kunna veta det?, har ju inte skrivit här på hur länge som helst.

VA? Cirkulerar inte världen runt mina blogginlägg???
Tur det eftersom det var evigheter sedan och jag ÅR ju inte en 14-årig blonderad förortstjej från Stockholms förort...så jag förstår.

Till saken,
Jag har de senaste 3 åren arbetat som vägledare för ensamkommande barn från andra länder.
Det är ett arbete som gett mig personligen SÅ mycket!
Jag var med när boomen hösten 2015 var... då det letades platser överallt.
Vi öppnade minst 6 nya boenden på några månader! Bara i Krokoms kommun.
Alla dessa olika människor, från olika delar av världen, killar och tjejer, som hämtades vid tåg och flyg.
Ibland 2 per dag...
Oskrivna blad, utan gemensamt språk, utan gemensam kultur, utan allt...bara ett namn.

Jag kan helt ogenerat säga, både då och när jag ser tillbaka på det, att det arbete som alla instanser av våra samhällsaktörer och utförare ställdes inför...Och det arbete som har gjorts sedan dess och fortfarande görs,  av er...Oss...
JAG ÄR STOLT!

Nåväl, 2016 så lugnade det ner sig och vi fick möjlighet att i mer lugn och ro leda, entusiasmera och implementera dessa fantastiska människor in i den svenska vardagen
( Inte helt utan knot, spott och spe eller få "Haram" (( hur det nu stavas)) kastat emot sig emellanåt), men det har hela tiden för mig varit en glädje att gå till jobbet!!!

Till er som missat att vara en del av detta kan jag bara säga, så synd, ni missade något...

Hur det än var så blev det ju så att det inte kom så många fler...Verksamheten måste bantas och boende på boende lades ner i takt med att de blev äldre och inte behövde oss mer för att klara sig här i Sverige.
Då måste också personalen bantas ner (per capita, inte per kilo).

Så nu sitter jag här...
Har bytt jobb...
Allt är nytt...
Klagar jag?

Nej fan heller!
52 bast och så djävla nyfiken!!

Nu har jag nya krumelurer att lära känna, förhålla mig till, lära mig av, lära ut till...
Både bland vårdtagare och personal.

Nu till det mentala dränaget...

Gjort min första vecka på nya jobbet...
nya människor,
ny personal,
nya rutiner,,
ibland inga rutiner.

Mentalt dränerad...

men lycklig!

Det här blir BRA!!!

/K