"Livet"

I den allmänna oordningen som skall beskrivas som "livet"...
Så måste jag säga att just nu så är jag löjligt lyckligt lottad.
Många förtretligheter och svåra episoder har förstås passerat, Kärlekar jag mist, äldre generationer som varit med att forma mig till den jag är, finns inte mer.
Vänner som kommit och ibland gått. Jag är ju trots allt över 50 år (ung).
Men med fantastiska människor i livet och en löjligt barnslig nyfikenhet på allt så kan jag lätt konstatera att jag älskar där jag är idag...
Jag känner mig för första gången på länge LUGN...
Skall göra ett litet försök till att förklara.

Som förälder så är barnen min första prioritet...
Skall de klara sig?
Skall de bli schyssta människor?
Kommer de att göra som jag försökt förmedla...eller gud förbjude...göra som jag gjort..
Där är jag LUGN idag.
De har visat sig vara vuxna nog att skapa sin egen framtid. Gå efter sina egna mål.
De har en empati för andra jag är stolt över och gör de val som är rätt för dem. Och ofta nog så verkar det fungera.
Lite sväller en faders hjärta.

Efter att de senaste åren fått möjligheten att få arbeta inom Krokoms kommun med ensamkommande, ett arbete som gett mig så många underbara erfarenheter och fått lära känna så många fantastiska människor som ger allt för sitt jobb, där jag har varit en liten del av det massiva arbete vi tillsammans skapat för de som ingenting haft när de kom hit...Den erfarenheten skulle jag inte vilja vara utan!
Nu jobbar jag på en gruppbostad...ett jobb som jag tidigare inte såg som ett arbete för mig.
Men vad otroligt glad jag är att jag tackade ja!
Nya människor, nya arbetskamrater.
Men samma glädje!
Där är jag också LUGN.

Jag trodde för några år sedan att jag inte skulle hitta kärlek igen...
Så fel jag hade.
Den kvinna jag lever med idag är Kärleken.
Hon är lika galen som jag.
Hon ger mig space när jag behöver, (och hon får lika mycket space tillbaks)
Vi kan sitta timmar i "wiskeyhörnan" och bara prata, om livet, vad som varit, hur vi känner, vad vi vill, drömmar, tankar, mål...ja, livet.
Lika gärna som vi kan ligga i soffan och delar en serie på tv.
Anette. du ger mig ett LUGN.
Men bäst ändå är när vi somnar tillsammans, nära, tätt...

Och jag får vakna på morgonen och ställa en kopp kaffe på nattygsbordet och säga "godmorgon älskling"

Jag är lyckligt lottad

Jag är lugn...

//KC

Tack Farsan...För ALLT...❤

"Döden betyder ingenting. Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum. Jag är Jag, Du är Du. Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande. Kalla mig vid mitt vanliga namn. Tala till mig sådär som Du alltid gjort. Ändra inte Ditt tonfall, Håll sorgen borta från Din röst. Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt. Skratta som vi alltid har gjort. Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig. Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma. Uttala det som ingenting hänt, sorglöst Utan spår av skuggor. Låt livet gå vidare med samma innebörd som tidigare. Det går vidare därför att det måste gå vidare. Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap. Varför skulle du sluta tänka på mig för att Du inte längre kan se mig. Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära. Allt är väl."


Bengt Cajselius, utloggad 01:53 den fjärde juni 2018......Hälsa Mamma från mig.

mentalt dränage...

Jag har bytt jobb...

För er som inte visste det så är det faktiskt så.
Och HUR skulle ni kunna veta det?, har ju inte skrivit här på hur länge som helst.

VA? Cirkulerar inte världen runt mina blogginlägg???
Tur det eftersom det var evigheter sedan och jag ÅR ju inte en 14-årig blonderad förortstjej från Stockholms förort...så jag förstår.

Till saken,
Jag har de senaste 3 åren arbetat som vägledare för ensamkommande barn från andra länder.
Det är ett arbete som gett mig personligen SÅ mycket!
Jag var med när boomen hösten 2015 var... då det letades platser överallt.
Vi öppnade minst 6 nya boenden på några månader! Bara i Krokoms kommun.
Alla dessa olika människor, från olika delar av världen, killar och tjejer, som hämtades vid tåg och flyg.
Ibland 2 per dag...
Oskrivna blad, utan gemensamt språk, utan gemensam kultur, utan allt...bara ett namn.

Jag kan helt ogenerat säga, både då och när jag ser tillbaka på det, att det arbete som alla instanser av våra samhällsaktörer och utförare ställdes inför...Och det arbete som har gjorts sedan dess och fortfarande görs,  av er...Oss...
JAG ÄR STOLT!

Nåväl, 2016 så lugnade det ner sig och vi fick möjlighet att i mer lugn och ro leda, entusiasmera och implementera dessa fantastiska människor in i den svenska vardagen
( Inte helt utan knot, spott och spe eller få "Haram" (( hur det nu stavas)) kastat emot sig emellanåt), men det har hela tiden för mig varit en glädje att gå till jobbet!!!

Till er som missat att vara en del av detta kan jag bara säga, så synd, ni missade något...

Hur det än var så blev det ju så att det inte kom så många fler...Verksamheten måste bantas och boende på boende lades ner i takt med att de blev äldre och inte behövde oss mer för att klara sig här i Sverige.
Då måste också personalen bantas ner (per capita, inte per kilo).

Så nu sitter jag här...
Har bytt jobb...
Allt är nytt...
Klagar jag?

Nej fan heller!
52 bast och så djävla nyfiken!!

Nu har jag nya krumelurer att lära känna, förhålla mig till, lära mig av, lära ut till...
Både bland vårdtagare och personal.

Nu till det mentala dränaget...

Gjort min första vecka på nya jobbet...
nya människor,
ny personal,
nya rutiner,,
ibland inga rutiner.

Mentalt dränerad...

men lycklig!

Det här blir BRA!!!

/K

Mina barn!

Det är sällan jag gör längre personliga inlägg på något allmänt media. Men ibland är det dags! Detta är inte en allmän visdom jag förmedlar, vill bara delge er MIN känsla…Är det någon mer än jag som verkligen satt sig ner och funderat på vad som är de avgörande ögonblicken i ens liv? Det som faktiskt fått en människa att ändra sin syn på livet…!

För mig så finns det ett par ögonblick som för alltid etsas sig fast i mitt medvetande som de mest fantastiska och mest skrämmande ögonblick i mitt liv.

Det första är min Dotters födelse.

Jag vet att en människa vid 28 års ålder borde vara ”vuxen” nog och förberedd på att föra arten vidare och allt det där. För mig,  är det såååå långt ifrån den känslan som jag trodde att det skulle vara, till vad det blev.

När jag såg mitt förstfödda barn för första gången så insåg jag att livet (som jag trodde jag hade hyffsad koll på) för evigt var borta. Det var inte längre en fråga OM jag skulle bli en bra farsa för henne, (det hade jag föresten tvivlat på många gånger under graviditeten) det var en fråga om HUR!!! Mitt liv hade på ett ögonblick ändrat fokus! JAG blev mer medveten om hur jag gjorde i min vardag och hur de val jag gjorde, skulle påverka min dotter. Om jag inte använder bälte i bilen kanske jag inte kommer hem om det händer något på vägen, hastigheter blev mer viktig på vägen, titta åt båda hållen vid övergångsställe. Alla de små saker som jag inte tänkt på innan blev viktiga, huvudsaken var att jag såg till att jag kom HEM! Jag kunde se henne framför mig, tittande med sina fantastiska ögon, frågande: ”Varför är du inte här?”. Det är inte så att jag varit en egoistisk person innan (det vet de flesta som känner mig) , det är bara det att här finns plötsligt HON som gett mitt liv en mening till att jag över huvud taget MÅSTE finnas! ALLTID! ALL TID!

Flummigt? Ja, förmodligen, men vet ni vad? Jag bryr mig inte…

Ögonblick nummer två…

Min sons födelse!

En av de mest storartade och skrämmande ögonblicken i mitt liv!

Han skall ju bli som jag, en MAN! Men när det på förlossningen inte gick så underbart vackert som det skulle vara, utan blev tumult (min beskrivning) då han inte fick luft till sig som han skulle och blev ivägburen (med en uppskrämd fader i släptåg, lämnandes mamman skamlöst ensam…),sonen blev  värmd, knådad och kopplad till syrgas nära näsan. Tiden kändes oändlig!!! Slutligen utom fara och återförenade tillbaka med modern kunde jag bara känna en enorm lättnad och ett dubbelt ansvar! De räddade hans liv, nu är det upp till mig att se till att han får leva det!

Ja, det finns viktiga ögonblick och händelser i mitt liv, vänner jag minns när jag träffade första gången och som sedan dess funnits i mitt liv.  Kvinnor jag levt med som varit viktiga. Fruar jag älskat. De har inte varit oviktiga…!

De har varit en nog så viktig del…

Men för mig…

Det finns ögonblick som varit livsförändrande på ett sätt som inget annat!

Mina barn…

Allt ni är!

Jag älskar er…

Pappa

Vrlärden....

Vrlärden....
Vrlärden.....
Har dom flygplats????

Det finns två typer av världar...
enligt mig just nu.

Värld 1:
Världen jag växte upp i.
Fylld av hur man skulle vara, vad man skulle säga, hur man skulle uppföra sig, hur det förväntades att man SKALL bete sig...ofta beroende på var man var.

Värld 2:
Världen jag befinner mig i nu.
Fylld av ALLT!
Händer det något i bortre Indonesien så finns det på nätet 2 sekunder senare, och 2 minuter senare (max) på Facebook...
Intryck överallt!
Om någon självpåkommen dietguru kommer på en ny diet som funkade 1 gång på hans systers svägerska, så ligger den ute nästa dag på MSN livsstil...
Och folk köper hela grejen.
Och grabben tjänar multum på sitt namn.
Kommer ni ihåg banandieten? (Passus)

Ni som är av ungefär samma generation som jag vet hur det funkar/var.

Nu till det jag vill ha sagt.

Jag är så erbarmligt glad att jag blev född i det tidevarv jag blev.
Då det fortfarande var viktigt att bete sig på ett humanitärt vis mot dem jag mötte i livet.
att vara anständig.
att vara öppen.
att ha sitt sunda förnuft...

Jag har lärt mig att sålla..den hårda vägen.
Inte lika blåögd..den hårda vägen.

De ungdomar som växer upp idag har ofta inte sina intryck hemifrån längre.

Tror faktiskt att generationen som kommer av oss på 60-talet, har möjlighet att bli dem som faktiskt kommer att lyckas att integrera sina barn i den nuvarande världen utan alla " Nya intryck" och måsten "hur man skall vara"
För de har värderingar från oss, och inflytande från världen som råder idag, och fortfarande kunskapen att se skillnaden...

Jag ser skillnaden.

Flummigt?

Sa jag att jag va ett barn av 60-talet??!

Om du inte vet vad som hände då...Googla...

Eder K

Att finnas...

 Det finns mycket som definerar vad en människa är. Men min övertygelse är ändå att det finns gott i alla.

                                                                                             

Jag är idag precis den jag vill vara, den jag strävat efter att bli, den jag formats till.

Min start i livet och unga år var inte enkel, inte lätt. Det finns många andra med min bakgrund som valt andra vägar i livet för att stå ut. En del av dem finns inte längre.

Den styrka jag lutat mig mot kommer till stor del av den oerhörda kärlek och respekt mina fosterföräldrar alltid visat varandra. Inte med ord som ”jag älskar dig” men det sätt de såg på varandra och ”såg” varandra gick inte att ta miste på. Sättet de rörde sig på hemma var inte bara förflyttningar, det var som en långsam intim bröllopsvals som pågick i över 50 år...

Den kärleken gällde också oss fosterbarn som pga deras stora hjärtan fick en möjlighet till en andra chans i livet. Vissa för en kortare tid när så behövdes, andra, som jag, för hela livet...

Jag försöker att ge vidare det jag lärt mig av dem, och genom åren. Att finnas för den som behöver, genom ord eller handling. Att vara omtänksam, och att vara ärlig. Det är inte alltid lätt men jag försöker.

Jag är ingen ängel, tro mig. Jag har mina mörka sidor också. Ibland kan jag skrämma slag på mig själv och allvarligt fundera på åt vilket håll det bär, upp eller ner, när det är dags att packa ihop från denna världen!?!?

Men jag försöker...

Om en människa du möter inte motsvarar dina förväntningar så säger det kanske mer om dig än om den du möter. Historian hon bär är nog helt enkelt inte i fas med den skepnad du tror dig se.

Jag tror att människor kommer och går i ens liv av en anledning. De finns där när de behövs, även när de inte syns eller hörs av under lång tid. Men plötsligt så står de där, precis när de skall...

Ta hand om varandra

Vänta inte tills det är för sent

        Eder K

Bilägandets olika sidor...

Jag har lärt mig ett nytt ord!!!

Bränsletrycksregulator.....
Smaka på det ordet!

Bränsletrycksregulator......
Om man säger det sakta så låter det nästan erotiskt...
Bränsletrycksregulator...

Ja, jag vet. Jag är rätt skruvad!
Det är förresten min bil också.
Det finns mycket man kan säga om min bil, den är en Volvo, den är ganska smäcker i sin design, den har förlyttat mitt beniga arsel från punkt A till B på ett oftast säkert och tillfredställande sätt, den är svår att missa när den kommer eftersom ventillyftarna är slut (den låter som en diesel med stulen fuldiesel från ryssland ), den har det utrymme jag har behov av vid trumtransporter och annat löst bohag då det erfodras, den är Ferrariröd i bästa fall (och gammelrosa när solen tagit i), den är besiktigad och skattad.
Och den är DÖD...komplett djävla död!!!

Startade häromdagen för att uträtta lite ärenden och passade på att sopa av bilen och taket. När jag är nästan klar så tystnar den försynt...hoppar in och vrider på nyckeln...Nada...noll...ingen respons!
Startmotorn går men inget händer...inte ens ett litet hostande!
Som av en händelse så kommer min granne ut till sin bil när jag sitter där och slentrianvrider på tändningsnyckeln för att framkalla någon sorts reaktion...Det kallas ju faktiskt explosionsmotor av en anledning kan man tycka!
Efter en stunds konfererande så enas vi om att bränslepumpen verkar ha tagit ett för tidigt påsklov. Det välbekanta surrandet lyser med sin frånvaro. Nåväl, hur svårt kan det vara att byta ett sådant? Visade sig vara rätt simpel operation ändå.  Mycket tack vare att min kära vän KEO just begravt drivremmen i sin likadana bil och den nu stod som ett lik på en parkeringsplats inom gångavstånd från mig.
Synnerligen tråkigt för honom. Lägligt för mig!
Efter lite knatande fram och tillbaka och en del kluranden så satt den "nya" pumpen på plats!
Lätt stolt över att ha gjort det själv satte jag mig bakom ratten och vred förväntansfullt på nyckeln...Nope...surrandet från pumpen fanns där men inte så mycket mer. Inget alls faktiskt....

För er som inte vet det så finns det en fullständigt ypperlig hemsida på internätet som heter "jag rullar" och har nu en nyregistrerad medlem...
Har gjort mitt första inlägg där, det heter "bränslepump med storhetsvansinne..."
Just för att jag kände som att den tyckte " Får inte jag leva så skall ta mig fasen inte resten av bileländet heller!"
Där har jag fått mycket bra tips som kollats, sprungit mellan datorn och parkeringsplatsen nu i flera dagar...
Det var där jag fick förslaget att kolla BTR:en...
Eftersom jag inte har så mycket kunskap när det kommer till enskilda delar i sagda motor så var jag ju tvungen att fråga vad i hela friden en BTR är??? och det var då det kom....
Bränsletrycksregulatorn....

Nu vet jag vad det är, hur den ser ut, var den sitter och vad den gör, OCH...att min är hel!
Att kolla det innebär en del suga på slang! Det kom ingen bensin i munnen, vilket är bra! Jag blev väldigt svart om munnen, vilket kändes dåligt...men som sagt, den är hel.



Just nu förbannar jag mitt bilägande och val av objekt.
Väntar på att ett nytt bensinfilter skall levereras av min goda granne imorgon. Det kommer iofs att innebära krypande under bilen imorgon i snö och slask på parkeringen, men det ger mig ett litet hopp.
Och skall jag vara ärlig. Om den går igång sedan så kommer det förmodligen ta ca 5 minuter innan hela bilen och den gamla pumpen är förlåten.
Nja, kanske inte gamla pumpen.
Fast den får sitt straff.
Satte den i kompisens bil som skall till slakt...!
HEHEHEHEHE....( mörk och skrämmande stämma)

   ha rè

      Volvoägare Cajselius