Utmanande...

Mhm...då var det väl dags igen då....

Kom att tänka på en sak häromdagen:
Är det inte någon mer än jag som kan känna sig lite less på dessa "utmaningar" som dyker upp på Fb och Instagram mfl. ställen?! "Din vardagliga bild i 5 dagar, Sedan utmanar du någon vän"...(fattas nästan ett: Annars!!!,på slutet.    Annars vaddå förresten?   "-Så lägger jag bara ut fyra...piluttta dej!" ...Eller?)
Och vad mera, vaddå utmanar en vän! Är det vänligt att utmana (läs: tvinga)en vän att göra detta bara för att någon var taskig nog att utmana dig???
Gör man så med vänner???

Har vi inte nog med statusuppdateringar på halvätna frukostmackor och juiceglas med läppstiftskant?

Det tycker i alla fall jag...

Varför nu ett blogginlägg i frågan?
Jo,  jag kan tycka att det är synnerligen taktlöst, känsloförtryckande och HÖGST MÄRKLIGT att undertecknad inte ens blivit utmanad!!! Inte ens ett litet, " skicka EN bild på ditt liv i alla fall..."

Så till detta inlägget kommer ingen bild, för nu är jag sur...

Fast jag blev ju faktiskt utmanad att skriva minst ETT  blogginlägg i veckan av vår fantastiska vän Mola...så nu är det första gjort...;-)

      Eder

                 K

The underdog

Bautista Vs Del Potro

Visst vet ni vilka dessa herrar är?!
Inte?
Det gjorde inte jag när jag vaknade imorse.
Vi pratar om "den vita sporten", den ädla sporten tennis.
Helt plötsligt så har den blivit intressant. Kanske mest beroende på att jag är ledig mycket denna veckan och behöver tidsfördriv. Australian open har också den fördelen att en sömnlös stackare som jag kan se livetennis på natten...
Men nog om mig och tillbaka till dessa herrar.

Del Potro (rankad 5:a i världen) anses tydligen vara den som på allvar kan utmana Federer och Nadal och Djokovic om titeln i år.
Segern skulle bara vara en ren formalitet mot Roberto Bautista (rankad 62:a).
Men då händer någonting, Bautista ger oväntat hårt motstånd...går till 2-2 i set och här börjar känslan infinna sig!
Känslan för "the underdog"!
Nu VILL jag att Bautista skall vinna! Allt annat skulle kännas fel!

Jag bryr mig inte ett skit om tennis egentligen...inte sedan Björn Borg la av, och då såg jag mest bara om han spelade mot McEnroe. Då kunde det ju bli lite kul! Den "ädla" sporten blev lite mer grottmänniska.

Men Känslan idag har nog mer med livet att göra.
En liten liknelse:
Om du går på ett zoo och tittar på djur så blir det garanterat en tur förbi lejonen och tigrarna, dessa magnifika och ståtliga djur. Hur ofta har du spenderat en längre tid vid antilophägnet?
Men om du ser en naturfilm där ett lejon jagar en stackars antilopunge som springer för sitt liv.
Vem hejjar du på?
Jag vet vem jag hejjar på.

Bautista VANN och är vidare till nästa omgång medans Del Potro får packa trunken och åka hem...
Trist för honom, Bautista åker förmodligen ut i 3:e omgången men det spelar egentligen mindre roll.
Han har redan gjort min dag.
Han har gett mig känslan av att för alla underdogs därute (vare sig det är i skolan, sport, hemlösa, missbrukare eller de som bara nästan gett upp), de som ingen tror på, så finns det fortfarande HOPP!

Känslan är skön, GO UNDERDOGS!

K

Ung eller gubbig...?

Tiden flyger iväg sägs det, och visst kan det kännas så. Om kalendern har rätt, och den måste man väl lita på, så börjar det väl närma sig 50 för min del.
50 för 25 år sedan var ju urgammalt. Typ antikt...
Började fundera lite på om några "gubbvarningar" smugit sig på...

Kom till min egen stora förvåning på att jag trivs i hatt! Började helt oskyldigt när jag skulle köra nattbussen på nyårsafton.
-Jag skojar till det lite och bekläder hufvudet medelst en hatt, tänkte jag. Äger ju faktiskt en Italiensk märkes hatt som sitter stiligt dagen till ära. Bara med den lilla detaljen att hatteländet har suttit kvar sedan dess...! Man får enligt arbetsgivaren icke framföra bussen i mössa eller keps.
 Men ingen har sagt något om en snygg hatt!
Man slipper tvätta håret 04:00 på morgonen...Bara det en vinst i sig.
Hade faktiskt en passagerare som frågade mig idag var hatten var? Meddelade då blygsamt att det var lite för kallt med hatt då det är -15...Får nog ta den imorgon i alla fall.
Men det går ändå inte att komma ifrån att det är en STOR gubbvarning!

Pussel är väl kanske inte så stor gubbvarning, men om man hellre sitter med varsin mugg the och lägger pussel på kvällen än ser någon häftig actionfilm på tv så kanske det börjar dra sig åt det hållet...Skall vara vaksam på detta så det inte går till överdrift...minst 2 actionfilmer per vecka för att fortsätta med pusslet.

Men det finns "antigubbvarningar" också!

Spelar ju faktiskt innebandy minst 2 ggr i veckan!
Far som ett ollat skollon mellan stolparna i målet och får ungdomarna att skrika högt i vanmakt och kasta klubbor i väggen! True story! Medan jag står och hänger lite slentrianmässigt på målet och tänker att " gubben kan fortfarande".

De flesta av mina kollegor är fortfarande äldre än jag...
(Än så länge i alla fall...)

Tycker fortfarande om att sladda lite med bilen på vintern, (till ungarnas förtjusning) och frugans förtret.
(Ibland så tror jag nästan att det är mer gubbvarning på henne än mig, fast hon skulle nog kalla det "mer mogen"((och skulle därmed ha rätt igen)).

Hon är min största "antigubbvarning", Kan man underhålla en sådan 15 år yngre pingla som hon så är man nog inte alldeles färdig för graven...;-)

Och jag har INGA BRODDAR!!!

Frågade faktiskt min väna hustru förut om vi skulle:
"Ta lite the och lägga pussel, och bli irriterad?"
"Är du irriterad?" undrade hon
" Nej, men jag kan nog bli. Det är ju bara GRÖNT!" (pusslet alltså)
Detta tyckte hon var väldigt lustigt...
Nu är det hon som sitter i köket och stånkat över vårat pussel. Skall gå dit och göra henne sällskap.

Lite gubbig får man tillåta sig att vara, Bad Company på 9:an har jag redan sett...

Lyfter på hatten och bockar för denna gång!

Kanske en comeback!?

Vill bara säga först att jag har världens bästa fru (om hon kommer med fil och crunchy till mig strax), jo hon är bra ändå men ibland är hon sådär lite extra...oftast är det ju jag som hämtar grejjor och så, men ibland har jag osedvanlig tur om jag med len röst och med datorn i knät (som nu )då jag samtidigt påpekat att jag kanske skulle börja blogga lite igen, ber snällt om en tallrik fil med crunchy...Det Funka!
Visst sa jag att jag har världens bästa fru?!

Nåväl, som ni kanske märkt så är jag tillbaka på blogghimlen.
Det är tyvärr inte bara leda och tristess som gjort att jag hållit mig borta, utan jag har helt enkelt inte kunnat logga in!!! Det är svårt när man byter namn och mailadresser kors och tvärs, minnet är inte vad det borde vara...men i vilket fall som helst så är jag här igen för att störa din frid lite nu och då...

ville bara säga det...

Liksom...

Tja

K