Mina barn!
Det är sällan jag gör längre personliga inlägg på något
allmänt media. Men ibland är det dags! Detta är inte en allmän visdom jag
förmedlar, vill bara delge er MIN känsla…Är det någon mer än jag som verkligen
satt sig ner och funderat på vad som är de avgörande ögonblicken i ens liv? Det
som faktiskt fått en människa att ändra sin syn på livet…!
För mig så finns det ett par ögonblick som för alltid etsas
sig fast i mitt medvetande som de mest fantastiska och mest skrämmande
ögonblick i mitt liv.
Det första är min Dotters födelse.
Jag vet att en människa vid 28 års ålder borde vara ”vuxen”
nog och förberedd på att föra arten vidare och allt det där. För mig, är det såååå långt ifrån den känslan som jag
trodde att det skulle vara, till vad det blev.
När jag såg mitt förstfödda barn för första gången så insåg
jag att livet (som jag trodde jag hade hyffsad koll på) för evigt var borta.
Det var inte längre en fråga OM jag skulle bli en bra farsa för henne, (det
hade jag föresten tvivlat på många gånger under graviditeten) det var en fråga
om HUR!!! Mitt liv hade på ett ögonblick ändrat fokus! JAG blev mer medveten om
hur jag gjorde i min vardag och hur de val jag gjorde, skulle påverka min
dotter. Om jag inte använder bälte i bilen kanske jag inte kommer hem om det
händer något på vägen, hastigheter blev mer viktig på vägen, titta åt båda
hållen vid övergångsställe. Alla de små saker som jag inte tänkt på innan blev
viktiga, huvudsaken var att jag såg till att jag kom HEM! Jag kunde se henne
framför mig, tittande med sina fantastiska ögon, frågande: ”Varför är du inte
här?”. Det är inte så att jag varit en egoistisk person innan (det vet de
flesta som känner mig) , det är bara det att här finns plötsligt HON som gett
mitt liv en mening till att jag över huvud taget MÅSTE finnas! ALLTID! ALL TID!
Flummigt? Ja, förmodligen, men vet ni vad? Jag bryr mig
inte…
Ögonblick nummer två…
Min sons födelse!
En av de mest storartade och skrämmande ögonblicken i mitt
liv!
Han skall ju bli som jag, en MAN! Men när det på
förlossningen inte gick så underbart vackert som det skulle vara, utan blev
tumult (min beskrivning) då han inte fick luft till sig som han skulle och blev
ivägburen (med en uppskrämd fader i släptåg, lämnandes mamman skamlöst ensam…),sonen
blev värmd, knådad och kopplad till
syrgas nära näsan. Tiden kändes oändlig!!! Slutligen utom fara och återförenade
tillbaka med modern kunde jag bara känna en enorm lättnad och ett dubbelt
ansvar! De räddade hans liv, nu är det upp till mig att se till att han får
leva det!
Ja, det finns viktiga ögonblick och händelser i mitt liv,
vänner jag minns när jag träffade första gången och som sedan dess funnits i
mitt liv. Kvinnor jag levt med som varit
viktiga. Fruar jag älskat. De har inte varit oviktiga…!
De har varit en nog så viktig del…
Men för mig…
Det finns ögonblick som varit livsförändrande på ett sätt
som inget annat!
Mina barn…
Allt ni är!
Jag älskar er…
Pappa
