Vägskäl...

Det finns vägskäl i livet.
Vi vet alla att de finns.

 När mitt STORA vägskäl i livet infann sig, så kan jag inte tacka HAN däruppe (jag tror nämligen inte på HONOM som de kristna idag gör). Jag kan bara tacka min egen tro på mig själv!
Förmätet? Ja kanske, men är det inte ett utslag av att äntligen ha funnit sin egen styrka, och inte bara gå efter vad andra vill och tycker?
Jag kommer aldrig klaga över de 15 år jag tillbringade med mina barns mor, de åren har till stor del format mig till den jag är idag. Jag har lärt saker jag inte vill vara utan, och de har visat vad jag vill undvika att vara i framtiden.
Efter de åren levde jag i cirka ett år ensam med mina barn och det var det mest lärorika år jag någonsin haft!
Jag fann ett lugn och en tro på att jag duger.
Den tron gav mig modet (som jag inte skulle haft annars) att visa den del av mig själv som är jag, mitt innersta jag, och det gav mig mitt livs kärlek.
Den dagen då jag lämnade en lapp i tvättstugan, då jag visste att Evelina skulle tvätta efter mig, hade jag den styrkan att göra det. Då hade jag äntligen tron på mig själv.
Vägskälet i mitt liv.

Jag är inte styrkan i ditt liv.
Du har din egen styrka.
Men jag finns där när du behöver mig.
Du är inte styrkan i mitt liv.
Jag är stark i mig själv.
Men när jag är svag finns du alltid där.

Vårat liv tillsammans, med vår familj, är det starkaste som finns...